“Den vita staden”. Enligt de flesta bolivias vackraste, men även trevligaste och renaste stad.
Här avnjöts lugnet, bra restauranger och provades chocklad, vilket också är ett kännemärke för staden.
Vad gör man om man driver ett stort företag som tillverkar cement och i trakten där man bryter plötsligt hittar 68 miljoner gamla spår av dinosaurier?
Det ända rätta givetvis! Vilket är att öppna en upplevelsepark, vägg i vägg med industrin, som visar upp fynden och även modeller i verklig storlek. Parque Cretácico ligger strax utanför Sucre och var väl värt ett besök.
Den nedre bilden visar den enorma bergväggen full av fotavtryck. Överlägset det största fyndet i världen.
Parken kommer förmodligen att utvidgas men erosion, allmänna ras och storleken på området ställer en del frågor på hur man skall gå till väga om man vill bevara avtrycken i framtiden.
Efter en hÃ¥rd kväll skriker magen efter kolhydrater. DÃ¥ beger man sig till “las islas” där det finns en massa kiosker som grillar olika sorters mat. Överlägst godast är de chilenska hamburgarna. TvÃ¥a - men även det väldigt gott - kommer “Tranca pecho”, vilket är panerad köttfärs och stekt ägg som serveras med bröd.
Jag och Paola Ã¥ker nästan alltid “trufis” (linjetaxi) eller taxi. Är dock övertygad om att det mest effektiva färdmedlet i Cochabamba är motorcykel och detta tilltalar även Ronaldo och Diego.
FrÃ¥n ett väldigt populärt ställe i Cochabamba, “La Tirana”, med nÃ¥gra vänner till Paola. Det var en riktigt kul kväll och en helt okej plats.
Att festa i Cochabamba är som att festa i Stockholm, fast med tre positiva skillnader:
1. Vakterna är trevliga. Inga köer. Inga “listor”. De hälsar artigt och släpper in en (sÃ¥ länge man inte är dungfull)
2. Gratis inträde. Inte alltid, men nästan alltid. Och det är inte heller något garderobtvång.
3. Stämningen. Alla sjunger med i alla låtar (och inte bara i refrängen). Undertecknad kände sig givetvis något vilsen bland de latino/bolivianska-hitlåtarna men det gjorde inte så mycket. Det var kul ändå.